Farfar

Igår runt klockan 18 gick min farfar Sven bort efter en lång tids sjukdom. Han dog stilla och värdigt i hemmet. Inga ambulanser, inga sjukhus, inga konstigheter, bara stilla och vackert. Han föddes på sommaren i värmen 1924 och dog en kall januarikväll år 2008. 83 år. Han kommer att vara djupt saknad av många människor.

Jag fick beskedet vid sjutiden igår kväll. Jag satt då hemma hos Johan med en öppnad Red Stripe i handen och ett gäng vänner omkring mig. Planen var att dricka några öl, beställa pizza och sedan gå och bowla. Ibland blir det inte som man tänkt sig.

Tidigt i morse tog jag tåget mot Mjölby. Bror hämtade mig på stationen och vi åkte ut mot Munketorp. Där mötte vi upp med mamma och pappa och vi åkte nästan direkt vidare mot farfar och farmors villa inne i Ödeshög. Farfar låg kvar i sitt sovrum. LAH-läkarna hade varit där kvällen innan och klätt på honom och lagt honom tillrätta. Han såg ut precis som han brukade, som om han när som helst skulle vakna och sätta sig i bilen och åka ut till skogen och hugga ved, precis som han alltid har gjort. Vi tröstade farmor så gott det gick och fikade med henne och pratade. Efter en stund kom LAH-läkarna och dödsförklarade farfar, skrev papper och pratade lite kort med farmor. Strax efteråt kom folket från begravningsbyrån och hämtade honom. Det går inte att beskriva den tomheten. Två personer som skickar in en övertäckt bår i en begravningsbil, slår igen bakluckan och åker iväg och man vet att det är en älskad familjemedlem som ligger på båren.

Vi hittade en liten lapp på väggen precis ovanför farfars dödsbädd. Förmodligen hade han sett den och klippt ur den ur någon tidning. På lappen stod en dikt:

Jag drömmer jag vandrar i skog och mark
Jag drömmer jag åter är frisk och stark
Jag vill inte vakna ur dröm så skön
Att evigt få vila det är min bön


Jag saknar dig farfar...


Dagens låt: Johann Sebastian Bach – Air